Teckningen som ett avtryck med mening

Precis som Derrida är jag intresserad av avtrycket. Jag är både intresserad av skrivandet och tecknandet, vilka båda varit väldigt närvarande under arbetet med den försvunna colombianska fågeln. Jag är intresserad av likheterna mellan att teckna och att skriva och vill gå in djupare på de likheterna genom att tänka på både tecknandet och skrivandet som avtryck. 

Först vill jag gå in djupare på relationen mellan talat språk och skrivet språk, och kanske allra helst skillnaderna mellan de olika sätten att kommunicera, utifrån Derridas tänkande. Detta är för att tydligare förstå hur det skrivna ordet faktiskt fungerar när det kommer till kommunikation människor emellan, och hur vi tänker på det skrivna språket, för att kunna jämföra det med teckning. Vanligtvis tänker vi på både talat och skrivet språk som ett sätt för oss att ta våra tankar, eller bilder, från vårt medvetande och föra dem vidare till någon annans medvetande. Man kan se det som ett sätt att dela vårt perspektiv med någon annan. Dock finns det en del olika aspekter i det skrivna språket som på samma sätt inte finns i det talade språket, och tvärtom. En tydlig skillnad handlar om närvaro, eller frånvaro. 

När man talar, och på så sätt kommunicerar med en annan människa, behöver det finnas en viss närvaro mellan avsändaren och mottagaren för att man ska kunna prata med varandra. För att vi ska kunna tala med en annan person behöver den personen finnas närvarande i vårt här och nu. Skrivandet däremot innehar en annan förmåga till ett utvidgande av språket när det kommer till tid och rum. Vi har möjlighet att skriva ett brev till någon idag, som kan läsas av personen imorgon. Vi har också möjlighet att skriva ett brev till någon som befinner sig på en plats långt bort från där vi själva befinner oss. Som Bogotá exempelvis. 

Dock finns det exempel på när även det talade språket har förmågan att utvidga språket i tid och rum. Eventuellt har det skett en viss förskjutning här i hur vi idag har möjlighet att se på det talade språket jämfört med för några år sedan, då Derrida skrev ner dessa tankar. Och detta skulle jag hävda har att göra med digitaliseringen. Idag har vi möjlighet att kommunicera med en annan person via talet utan att de behöver finnas i vårt här och nu, på samma sätt som tidigare. Genom att göra röstinspelningar, eller till och med videoinspelningar med både ljud och rörlig bild, kan vi låta de talade orden sträcka sig längre än vad vi fysiskt hade kunnat göra. Om man spelar in ett ljud där man talar och sedan laddar upp det ljudklippet på nätet, kan en annan person lyssna på det man vill kommunicera imorgon, eller om ett år fram i tiden. Man kan även nå ut till en person som befinner sig på andra sidan jordklotet med det man har att säga. Detta skapar en slags förskjutning av karaktären av det talade språket, och på så sätt närmar det sig det skrivna språket på just frågan om närvaro, och frånvaro. Men oavsett detta kan det vara väl så intressant att följa Derridas tankar om det skrivna språkets karaktär, och vad det är som utmärker det i de flesta fall i jämförelse med talat språk. 

Jag vill gå in på hur vi läser skrivet språk, och på hur vi läser meningen i det skrivna språket. Ett karaktäristiskt drag hos det skrivna språket är att när vi har skrivit någonting är det skrivna någonting som också kan bli läst. Det som är skrivet, och meningen av det som är skrivet, kan också bli läst av vem som helst (som kan läsa förstås). Alltså är det inte endast personen det skrivna är tillägnat, eller personen som skrev det, som kan läsa samt förstå meningen av det skrivna. Skulle man exempelvis hitta ett skrivet brev någonstans ifrån, som saknar både avsändare och mottagare, skulle man ändå kunna läsa brevet och förstå dess innehåll, och mening.

Enligt Derrida säger skrivandet det det gör trots en komplett frånvaro av både avsändaren och mottagaren.30 Själva meningen som finns i det skrivna ordet är alltså inte definierat av den som skrivit det. Man skulle kunna se det som att vi människor använder språket, men att språket inte behöver oss. Meningen finns där ändå. Då någon skrivit ett brev till en annan person – det kan röra sig om ett kärleksbrev från antika Grekland mellan två älskare, eller ett brev till en vän i ett annat land hösten 2017 – är det inte det faktum att just den specifika personen skrivit brevet som ger brevet dess mening. Det är snarare så att den personen som skrev det formulerade, och spred en slags mening som språket gjorde tillgängligt för den personen. Att skriva just det specifika brevet är med andra ord en version av den meningen som framkommer i just det specifika brevet. Meningen hade lika gärna kunnat uttryckas på annat sätt. 

Man kan tänka på det här genom ytterligare ett exempel. Om man skulle skriva ett brev till en annan person, exempelvis till sin mamma, och i det brevet tala om för henne hur mycket hon betyder för en, skulle man kanske, en tid efter att brevet skrivits, då man läser det igen, kunna utläsa en annan mening i det än vad ens intentioner var då man skrev det. Det kanske handlar om någonting man inte kunde utläsa då, vid den tidpunkten då man väl skrev brevet. Kanske ser man att brevet egentligen inte uttrycker det man trodde utan istället faktiskt uttrycker en ilska riktad mot ens mamma, och att det blir tydligt först senare. Derrida menar att skrivandet uttrycker någonting, oavsett huruvida vi är medvetna om det eller inte.31 Det uppenbarar sig för oss efter att språket väl är skrivet. 

Jag funderar på om det går att tänka på teckning på ett liknande sätt som Derrida tänker på, och beskriver det skrivna språket. Om jag går tillbaka till mig själv och tänker på min erfarenhet av tecknandet så upplever jag det som att jag omöjligt kan ha en full förståelse för teckningens mening. Även om jag kan ha en vilja till vad det är jag vill uttrycka genom en teckning, kan jag också känna att det känns naivt att tro att jag skulle ha en full förståelse för teckningens fulla innehåll. Likaså känns det naivt att tro att jag skulle ha den fulla förståelsen för mig själv då jag uttrycker mig genom tecknandet. Att se det som att meningen uppenbarar sig först då teckningen är tecknad är att följa Derridas tänkande, och jag tycker att det är en intressant tanke eftersom följden av det tänkandet gör just avtrycket så viktigt. Utifrån erfarenhet kan jag också säga att en teckning kan innefatta många olika meningar på samma gång, beroende på vem som tittar på teckningen, och tolkar det den ser. Och som konstnär känner jag att jag inte vill styra den meningen alltför mycket heller, oavsett var, eller hur meningen skapas. Jag upplever inte att det är min roll att tolka mina verks mening för någon annan, utan det faktum att mina verk har en potentiell möjlighet att läsas med olika mening ser jag som någonting viktigt och positivt. 

I romanen Fåglarna,32 som är skriven av den norske författaren Tarjei Vesaas, skriver han om betydelsen av avtrycket när det kommer till just kommunikation. Bokens huvudkaraktär, Mattis, lever tillsammans med sin syster i ett hus som ligger avskilt, nära skogen. En dag ser Mattis att en fågel, en morkulla, har skapat ett nytt sträck precis över deras hus, där den flyger om nätterna. Någon dag senare hittar Mattis fotavtryck och avtryck av en fågelnäbb på marken i ett dike i närheten av huset. Han ser avtrycken som särskilt riktade meddelanden till honom från fågeln. Genom dessa avtryck börjar han en alldeles speciell konversation med fågeln, genom att rita likadana avtryck till den, på marken i diket. Detta speciella skriftspråk, eller om man vill se det som teckningar, tycker jag är ett så vackert sätt att beskriva det viktiga i att lämna avtryck för någon annan att se, och uppleva.

​

Jag är intresserad av att fundera på när teckning övergår till skrivet språk, och tvärtom. Hur läser vi en teckning jämfört med en skriven text? Och på vilket sätt skiljer det sig hur en teckning tecknas, jämfört med hur skrivandet skrivs, då båda sker för hand med exempelvis en blyertspenna? Under mitt arbete med den försvunna colombianska fågeln gjorde jag en serie verk under vintern 2023. På vita pappersark tecknade jag en serie verk som för mig för tankarna till de skrivna teckningstabeller den tyska konceptkonstnären Hanne Darboven började producera under slutet av 1960-talet. Medan Darbovens teckningar till största del består av siffror valde jag istället att teckna bokstäver. På mina pappersark är en specifik bokstav tecknad i blyerts, om och om igen, som en upprepning som sträcker sig längs det vita pappret – som att det är skrivet. Jag valde att utgå från ett handskrivet brev jag fått från Alejandra genom att helt enkelt kalkera vissa utvalda bokstäver från hennes brev.

Bokstäverna jag valde att teckna är specifikt utvalda bokstäver som kommer från vårt moderna latinska alfabet, vilket är det vanligaste alfabetet som används i stora delar av världen. Bokstäverna jag valt ut är de bokstäver som till formen påminner om fåglar. Med andra ord kan man läsa tecknen både som de bokstäver de ska föreställa, eller också som just teckningar med motivet av flygande fåglar. Verket heter Winged Migration (h, m, n, r, s, u, v, w, z).33

Darbovens relation till det skrivna språket är för mig intressant. Under flera år utforskade hon matematikens språk genom siffror tecknade i tabeller på pappersark. Det matematiska språket representerade för Darboven ett neutralt språk,34 men det var också ett språk hon använde sig av för att markera förfluten tid, vilket jag vill dröja vid ett ögonblick. I sitt verk Ein Jahrhundert (A Century)35 använde hon sig av siffror för att gestalta ett tidspann som sträcker sig ett helt århundrade. Verket består av 402 pärmar som står uppradade i en stor bokhylla samt fjorton inramade A3-papper och åttiosex inramade A4-papper som hänger tätt och stramt tillsammans på en vägg. Pärmarna i hyllan består av pappersark där Darboven systematiskt tecknat kalenderdatum utifrån ett system som bygger på hennes subjektiva regler för hur systemet är utformat. Det blir som ett aritmetikens språk i detta system då hon tilldelar datum olika siffror, och sedan adderar en del av dessa siffror och på så sätt får fram nya siffror. I dessa pärmar finns också tecknade system för olika uträkningar av det så kallade k-värdet som är ett begrepp inom matematiken. 

Darboven är en konstnär som i många avseenden skriver tid. Genom akten av skrivandet (eller tecknandet) manifesteres också tiden. Den kristna filosofen St Augustinus skriver i sina Bekännelser om svårigheten i att definiera tid: ”If no one ask of me, I know; if I wish to explain to him who asks, I know not.”36 Den mänskliga kroppen har inget sinnesorgan som är direkt kopplat till att uppleva tid. Istället upplever vi tid indirekt, genom vår förmåga att registrera en följd händelser omkring oss, eller genom att vi kan märka av förändring som sker. När vi upplever tid gör vi det genom att registrera processer. Genom att tänka på vår upplevelse av tid på det sättet kan vi åter knyta an till Merleau-Ponty och hans teorier gällande vår upplevelse i världen. Flera händelser kan ske omkring oss samtidigt, men upplevelsen av dessa händelser kan också vara en och samma. Hur påverkar det vår tidsuppfattning? 

Ett verk som liknar Darbovens Ein Jahrhundert (A Century) har även gjorts av den japanske konceptkonstnären On Kawara i hans bokprojekt som existerar i två volymer med titeln One Million Years.37 På liknande sätt som Darboven använde han sig där av siffror för att beskriva tid genom årtal – i Kawaras fall både tid som varit, men också tid som ännu inte ägt rum. Kawaras tidspann sträcker sig nämligen från år 998,031 före vår tideräkning, till år 1,001,992 in i framtiden – ett tidspann på två miljoner år. 

Både Hanne Darboven och On Kawara använder sig av repetion som ett sätt att uttrycka gången tid. Genom att uppleva en följd av årtal kan vi som betraktare också uppleva, och förstå, den tid som ligger representerad i dessa siffror. Just repetition är för mig intressant att dröja vid. Genom att arbeta med ett översättande, eller rent av ett kopierande, sker en repetition av bilder då jag tecknar av ett fotografi jag hittat. Precis som Darboven och Kawaras sätt att manifestera tid genom skrivandet, eller tecknandet, gör också jag det genom mitt tecknande. Tecknandet kan ses som en rad processer som sker då en teckning blir till, och genom varje tecknad linje kan man också se spår av dessa processer. En fråga jag ofta får av betraktare är hur lång tid det tar för mig att teckna en bild. Den frågan är oerhört svår att svara på – kanske inte minst för att jag själv inte är så intresserad av att mäta tiden på det sättet – men också för att det skiljer sig så mycket åt från bild till bild. Men oavsett hur många faktiska timmar det tagit för mig att teckna en bild går det att se att det ligger mycket tid i en teckning, vilket jag tycker är intressant. Och jag tänker att detta förmodligen beror på att vi faktiskt har förmågan att utläsa dessa spår processen lämnar efter sig när vi ser på en teckning, och att vi kan se att en mänsklig hand har arbetat på papprets yta. 

Under 1970-talet började Darboven inkorporera det skrivna språket (alltså det språk som består av bokstäver och ord) i sina teckningar genom att använda sig av texter skrivna av författare, som exempelvis Jean-Paul Sartre och Heinrich Heine. Trots att Darboven anses vara en visuell konstnär såg hon sig själv främst som skribent.38 I flera av hennes konstverk använde hon sig av sin egen handskrift för att transkribera andra författares skrivna texter, som nämns ovan. Som skribent använde Darboven egenkomponerade system där hon använde sig av repeterade ord och fraser, men främst siffror. Enligt Darboven använde hon siffror som språk eftersom siffror bär på mindre mening jämfört med meningen som finns i ett skrivet ord.39 

Det är fascinerande att tänka på hur en siffra, eller en bokstav, innehar en viss mening. Precis som en bild av någonting också innehar mening. Vilket i sin tur innebär att den meningen också går att utläsa. Vad som blir riktigt intressant är att tänka på hur olika språk faktiskt läses, och på vilket sätt man också har möjlighet att använda sig av, och kunna kommunicera via dessa olika språk. Samt kunna låta olika språk få lov att överlappa och gå in i varandra i både användandet, och läsningen av dem. Som exempelvis då en tecknad bild av en fågel och bokstaven "m" utgörs av samma tecknade linje i blyerts på ett pappersark.

För att återgå till frågan om den faktiska skillnaden mellan skrivet språk och teckning när det kommer till hur just handen skapar dessa uttryck, kan jag ärligt säga att jag inte kan svara på det. Men jag kan gå in djupare på min erfarenhet av själva tecknandet. Min upplevelse av handen då jag tecknar ligger så nära min upplevelse av mina ögon, och min syn. Jag beskrev tidigare att jag upplever det som en slags växelverkan mellan hand och ögon i min förståelse för vad det är jag ser när jag tecknar. Upplevelsen av att se och röra handen upplever jag som en och samma upplevelse, precis som Merleau-Ponty menar.40 Men handen är ju den del av mig som faktiskt fysiskt befinner sig närmast det jag tecknar. 

När jag håller blyertspennan i handen blir den som en del av min kropp, som en slags förlängning av min hand, och jag kan så väl känna de olika hårdheterna och mjukheterna i blyertsspetsen när jag trycker den mot pappret. Jag har också kommit att känna igen de olika blyertspennornas tyngd, och olika spetsar, då det kommer till bland annat färg, tjocklek och känsla. De hårda pennorna, alltså de som går från H-9H, är lätta. De ligger på ett lite lättare sätt i handen, och dessa blyertspennor tecknar jag ofta mycket försiktigare med, eftersom spetsen är så tunn och hård, och jag vill att blyertslinjerna smälter ihop till en mjuk yta på pappret. Blyertspennorna som går från B-9B ligger lite tyngre, och stadigare i handen. Dessa pennor trycker jag också ofta hårdare mot pappret, för att få fram den där svärtan som finns i B-pennorna. 

Ofta känns det som att min hand tänker själv. Som att min hjärna kopplas bort då jag tecknar,  och jag hamnar i ett slags meditativt tillstånd där handen känns som att den rör sig av sig själv. Man kan se det som att handen rör sig av att jag ser det jag ska teckna av. Precis som ögonen rör sig efter hur handen tecknar. Väl värt att nämna är också att jag alltid tecknar i ett väldigt litet format, vilket också påverkar hur min hand rör sig. Mina teckningar brukar vara omkring 5-20 cm längs varje sida och jag lägger stor vikt vid detaljer inom dessa små ramar. Handen rör sig därför på ett litet, begränsat område där varje liten förflyttning blir som milslånga förflyttningar i de små teckningarnas världar. 

Alla dessa olika aspekter jag gått in på hittills i den här texten är aspekter som är viktiga för mig när det kommer till frågan om varför jag valt teckningen som mitt medium. Teckningen är ett språk som för mig även ligger nära det skrivna ordet. Teckningen är också så direkt sammankopplat med tankar för mig, och det är ett sätt att kommunicera via avtryck, linjer, svärta och ljus på en tvådimensionell, begränsad yta. Jag brukar faktiskt se det som att teckningen är ett sätt för mig att både tänka långsamt, och att även tänka högt.